Det är så mycket som sker i dagens Sverige som jag inte förstår.

Antagligen håller jag på att bli riktigt gammal.

Kanske snart en smula dement.

Men, som det här med pensionsdiskussionerna som man har just nu.

Folk skall ha laglig rätt att vara kvar, ja tvinga sig kvar på sitt arbete tills man börjar mögla.

Ja, åtminstone i dag till 67 och framöver åtminstone till 69.

Men om nu arbetsgivaren har glädje av personen, verkligen behöver henne eller honom, så kan det väl inte vara några problem som det har varit förut. Människan får jobba kvar helt enkelt.

Det enda skälet för en arbetsgivare att ha anställda är ju att det skall vara lönsamt.

Man vill maximera profiten.

Det där med moral har inte med profit att göra.

Men så finns det en annan sida av saken.

Vi har inte arbete åt alla!

För varje person som tvingar sig kvar är det förmodligen en person någonstans som får fortsätta i arbetslöshet.

Arbetslösheten hos unga, hos medelålders och hos en massa femtio-sextio-åringar är ett jätteproblem.

Ett annat problem som debatteras i samband med pensionsfrågorna, är de som väljer att gå redan vid 61 år.

Man vill skjuta den möjligheten framåt.

För 10 år sedan valde jag att gå vid 61.

Men jag får betala för det.

Det kostar inte samhället ett vitten.

Jag får själv betala för det. Rejält.

Att gå 4 år före den vanliga 65-årspensioneringen innebär att jag hela livet har 74 procent av den pension jag annars skulle ha haft.Det kostar en halv procent mindre pension för varje månad man går tidigare.

Det blev väldigt lite pension, jag lovar!

Det blir en förfärligt massa pengar jag förlorar, eftersom gubbarna i min släkt har ovanan att leva en bit efter 90.

Det tog jag eftersom jag inte stod ut med det skattesystem som hade införts av regeringarna före den nuvarande.

Jag klarade inte av att motivera duktiga småföretagare att betala sin skatt och vara solidariska, när makten snodde åt sig och inte var det minsta moraliska eller solidariska.

Det hjälps inte att de påstod sig vara ett arbetarparti.

Inte blev det bättre när den nuvarande regeringen tillträdde.

Dessutom gav jag, genom att gå redan vid 61, möjlighet åt yngre människor att ta min plats.

En arbetslös företagsekonom mindre.

En annan sak som jag har svårt att förstå är att man låter de stora hajarna gå fria, medan man fångar de små fiskarna.

Attendo, Carema och en massa andra , enligt mitt förstånd, skummraskföretag får ostraffat pyssla med bland annat så kallade räntesnurror. Det anses OK att de kan smita undan skatt genom att debitera internt inom en koncern för påhittade räntor och andra tjänster. En internränta på 15 procent anses helt OK.

Att de undandrar sig miljardskatter är tydligen helt OK.

Däremot, om en 62-årig dam går och vinner den enorma summan av 30 000 och glömmer i glädjen, eller inte förstår, att säga till hos socialen, då blir det återbetalning av socpengar och fängelse som väntar.

Nä, jag har nog blivit för gammal.

Att tro på moral är nog för mögligt.