Vårt skolsystem proriterar högpresterande barn och ungdomar. Man tycks göra allt för att skapa små lydiga robotar som tänker precis som vi vuxna. Barnen blir de sista slavarna, enligt hjärnforskaren Matti Bergström.

Men gör vi rätt? Tänker vi rätt? Är det inte så att vi måste försöka skapa självständigt tänkande individer, individer som ifrågasätter, individer som ständigt söker nya vägar och nya lösningar på de problem vi har skapat.

Jag tror att vi får tänka över vår syn på barn, vad t ex leken och fantasin kan åstadkomma med våra barn och ungdomars förmåga att utvecklas. Men det är vi vuxna som måste hjälpa barnen på väg.

En bloggande pedagog använde begreppet Tabula Rasa dvs det oskrivna bladet. Det fick mig att ta fram en bild eller liknelse som använts av en mig närstående individ.

Förr betraktade man det nyfödda barnet som ett oskrivet blad

Nu vet vi bättre. Man har i stort sätt förkastat den tanken överallt.

Men bilden eller liknelsen av ett pappersark är kanske inte så tokig i alla fall. Det är bara det att vi måste modifiera den tanken en smula.

Vi skulle kunna se barnet som ett ark papper som vi skall skriva en dikt på.

Papperet kan vara av olika storlek och kvalitet från början. Vi har ju olika genetiska och sociala förutsättningar.

Vi måste vara aktsamma så att papperet inte skrynklas eller går sönder på vägen. Det blir svårare att skriva på det då.

Vad som är viktigt, är att vi kommer ihåg att vi börjar skriva vår dikt redan i moderlivet, ja redan i befruktningsögonblicket.

Vi måste också komma ihåg att det finaste poem kan skrivas på baksidan av en skrynklig konsumpåse och den elakaste smädesversen på det finaste linnepapper.

Vår penna är barnets fantasi.

För att pennan skall fungera måste den stimuleras.

Bara genom att ge barnet möjlighet till lek, djup lek, intensiv lek får vi pennan att fungera.

Sedan är det upp till oss vuxna att skapa möjligheter att förlösa dikten.

Varje barn, varje liv, kan bli till ett skimrande poem.

Men bara om vi vuxna vill och försöker hjälpa barnet till ett liv där leken och därmed den kreativa, skapande, fantasin alltid kommer att ta stor plats.

Det viktiga är att vi tillåter, nej att vi uppmuntrar leken. Vi måste låta fantasin få allt utrymme. Bara genom att vi låter barn OCH vuxna få orientera sig där ute i Matti Bergströms oändliga moln av möjligheter har vi en möjlighet att överleva tillsammans på denna överbefolkade, överutnyttjade planet. Denna enda planet som vi är skapade för.

För att klara oss måste vi skapa människor som ser möjligheterna, människor som dessutom har fantasi nog att sätta sig in i andra människors situation.

Om vi däremot skapar små lydiga enformade varelser i våra skolor finns inget hopp.