Robotar eller reflekterande människor?

Av A.H. - 12 juni 2009 22:30

Hur fungerar skolan för våra barn och ungdomar egentligen?

Så är skolan klar för den här terminen. Barnen har sjungit sina visor vid fina skolavslutningar. Studenterna har visat upp sina fina vita mössor och allt borde vara frid och fröjd.

Men icke!

Vår skolminister har klagat över glädjebetyg. Sanktionsregler skall skapas för att lärarna inte skall lockas att hellre fria än att fälla. Men vad är alternativet till att fria? Jo, att hellre fälla än att fria.

Vad är då detta för människosyn? Vad leder det till när man börjar tillämpa den principen på andra håll i samhället?

Men det är kanske samma människosyn som kom fram i vår lokala tidning häromdagen, då en äldre lärare uttalade sig angående glädjebetygen och sa: ”Förr eller senare visar det sig vad man är värd i betyg så det är bra…”

Jo så stod det i tidningen. ..”vad man är värd” Tankens makt över orden kan man säga. Man skall alltså betygsätta människor, inte prestationer.

Samma lärare säger också att äldre lärare ofta ställer högre krav än yngre.

Min tro är att yngre lärare faktiskt kommer ihåg hur det var att vara elev och att betygen av eleverna också uppfattas som betyg på människor.

Det kanske är så, att när det skall sparas i skolan så är det de gamla stötarna som skall sparkas. För våra barns skull!

En annan lärare uttalade sig lite längre ned om att eleverna låg under riksgenomsnittet på nationella proven i matematik. Vad det berodde på visste han inte. Så vitt jag kan förstå finns det två svar:

1. Vi som bor här i kommunen och våra barn har sämre förutsättningar rent genetiskt att klara matematik.

2. Vi ger våra barn för dålig undervisning i matematik.

Svar nummer 1. ställer jag inte upp på.

Kanske nummer 2. Alltså att vi har sämre lärare här eller snarare att de lärare vi har, inte hinner/förstår att sälja in ämnet hos barnen, inte förmår fånga de ungas intresse för ämnet, utan försöker tvinga på ungdomarna sitt ämne.

Jag tror att vi skall använda sommarferien till att fundera över om vi skall ge våra ungdomar kunskap och bildning eller om vi skall utbilda dem till små vandrande databaser som inte förstår sammanhangen i tillvaron. Jag förstår mycket väl att det måste till en viss storlek på vår ”databas” för att vi skall kunna reflektera över det vi har lärt oss och få den där aha-upplevelsen när vi fattar hur det hänger ihop. Men våra lärare måste göra det lustfyllt att lära in, göra de unga beroende av att ställa frågan: Men varför är det så? Och så inte minst få dem att längta efter att förstå samanhangen. Det kanske gör dem besvärligare som valmansboskap, mindre lättlurade alltså. Men det står vi nog ut med.

Major Björklund tycks däremot tydligen gärna se att vi gör barnen till lättstyrda robotar som aldrig reflekterar eller ställer den viktiga frågan VARFÖR.

Men gör vi andra verkligen det?

Allmänt

Dela

Joanne

19 juni 2009 14:08

Jag måste få säga att jag haft tur/otur många ggr.
De lärare jag haft som varit äldre har varit de bästa jag haft, de som fått mig att engagera mig i ämnet och de som jag därmed fått bäst betyg från. Medans de yngre lärare jag haft, ofta, har ogillat mig från start och gett mig sämre betyg endast grundat på deras åsikter om mig som person snarare än min prestation.
Har nog bara stött på två, max tre yngre lärare som varit rättvisa.
Äldre lärare är kanske hårda, men de är ofta rättvisa och låter inte personlig åsikt spela in i betyget på samma vis som de yngre. Iaf i min kommun.

Vill dessutom passa på att tacka för kommentarerna på min blogg de har värmt!
=)

http://htp://sprattlarn.bloggagratis.se