Varför släcker vi glöden i stjärneögonen?

De små barnen kommer till förskolan med en aptit på livet.

De kommer med en oerhörd nyfikenhet på allt. De kommer till alltför stora grupper med personal som nog försöker ge barnen allt, men inte hinner eller är för hämmade av all pedagogik som de lärde sig under sin utbildning.

 När jag för snart tusen år sedan lämnade gymnasiet och skulle studera vidare talade vi om pedagoja. I lärarutbildningen ingick då en termins pedagogikstudier. Nu läser man mer.

Enligt min mening är det för att effektivt kunna släcka stjärneögonen.

Det inte förskolan lyckas med, klarar låg och mellanstadiet effektivt.

Så kommer ungdomarna till högstadiet oftast utan nyfikenhet och lust att skaffa kunskap och bildning.

Lärarna är drillade att ge utbildning, vilket inte är detsamma som bildning.

Deras uppgift blir att se till att ungdomarna sitter stilla i bänkarna och gapar och sväljer all den klokskap som läraren serverar.

Behaviorism tror jag att den förlegade pedagogiska läran kallas.

Vilken förfärlig miljö att finnas i.

Ingen nyfikenhet finns ju kvar.

All den underbara glansen i de små barnens stjärneögon har ju slocknat för länge sedan.

Kloka barn värjer sig och pysslar med annat.

Så kommer stora hormonpåslaget när man når årskurs åtta.

Då är det för sent med allt.

Så mycket annat betyder mer.

Alltför sent kommer man sedan att förstå vad man missat.

Men om lärarna lyckas hålla kvar nyfikenheten, lyckas stämpla in det där underbara ordet varför i barnens hjärnor, kanske vi kan tända den där elden i ögonen igen.

Fast det är väl inte att hoppas på.

Skolpolitikerna vill ju inte.

Människor som undrar varför, är ju inte så lätta att lura.